Min hårresa med tankar och reflektioner angående Finasterid

Här kan var och en i lugn och ro beskriva sin situation.
DenNojige
Posts: 20
Joined: 16 May 2013, 19:13

19 Apr 2017, 00:17

Tänkte redogöra för min hårresa från 2008 och fram tills idag:

(Hårarv: Pappa har höga vika och kal krona, började tappa i 22-23 år åldern. Mammas sida: Morfar i stort sett allt hår kvar vid sin död, Båda morbröderna i 50-60 års åldern – allt hår kvar).



2008- 20 år gammal, har nydligen opererats och mister allt hår på en yta av 2 cm2 bak på huvudet pga cirkulationsbrist under operationen, denne växer så smångom tillbaka. Börjar att undersöka övriga håret (som en besatt) och tycket mig se att jag faktiskt börjar tappa hår i hårfestet också. Får panik och börjar läsa mig in på proscar (finasterid). Får det urskrivit av en läkare och delar dessa tabletter som många andra. Allt är fin fint jag slutar tänka mer på håret och mår egentligen prima (inga bivärkningar what so ever).



2010 –ska börja och studera efter att ha levt ett nomadliv 2 år. Har börjat läsa om bivärkningarna på allvar och börjar inbilla mig att jag lider av någon lättare brainfog (känner mig lite trög på något sätt, difust) och misstänker att mitt aningen rundare aniskte och något rundare figur kan skyllas på medicineneringen. Slutar då med medicinen och mår tipp topp. Formen på kropp/ansikte förändrar sig inte nämnvärt, men brainfogen tycks ha försvunnit, libelo är hög och oförändrad. Håret sitter kvar mot all odds och håravfallet var antagligen en inbillning. Antagligen var min misstankar om biverkningar likaså. Går man från konditions träning 7-8 gånger i veckan till att i stort sett bara köra styrketräning 4-5 dagar i veckan och festa i stort sett varje helg kan man förmodligen inte räkna med att sixpacket och käkben förblir lika definerade som tidigare.

De 3 åren som följer med studier och studentliv är som en dröm. Håravfalls tankarna är som bortblåsta. Plugg, vänner och damer går som en dans. Vipps är man stormförälskad - blir dumpad.



2013 - studierna börjar lida mot sitt slut, damen som man kanske sett en framtid med försvinner. Börjar fokusera på håret igen. Tycker mig se att ena sidan/viken börjar tunnas ut. Jag börjar hänga här på forumet igen. Fan man kan ju inte vara nydumpad och börja tappa håret, tänker jag. Jag fixar ut ett nytt recept med finas och börjar knapra igen. Mår prima, inga bivärkningar. Får ett kanon jobb i Norge som genererar fin deg i kassan.

2015 – Livet rullar på. Håret är oförändrat liksom viken. Blir lite frustrerad och lägger på en daglig rutin med minoxedil för at pröva att generera lite återväxt. Kan kanske skymta en minimal åteväxt men skall låta det vara osagt. I början av året tar jag upp relationen med en gammal norsk flamma som jag numera bor tillsammans med. I slutet av året kryper jag till korset och berättar för henne om min medicinering. Hon nästan idiotförklarar mig och berömmer mitt hår som vackert. Hon förstår inte varför jag ska ta massa hormoner när håret är så fint som det är och om det faller av «so what, det är livets gång». Jag står på mig, det är min sak och fortsätter med medicineringen. Ser ingen grund till att sluta då jag «har en försäkring på att håret får sitta kvar» och att jag inte känner av några bivärknigar.



2016 – Börjar bra. Blir tilldelad ett nytt projekt långt hemmifrån som innebär att jag jobbar 2 veckor borta och 2 veckor ledigt hemma. Detta börjar tära på mig efter ett tag. Jobbet är stressigt och jag känner en stor press. Relationen med min flickvän försämras till följd av min jobbsituation. Det blir sommar och äntligen ett break, jag får semester och åker till Fotbolls EM i Frankrike med några vänner. Glömmer pillren hemma och bestämmer mig för att sluta knapra (20 juni). Tänker att jag vill pröva att se om jag verkligen lider av håravfall denna gången (samt att jag börjat tänka på långsiktiga följder av medicineringen, med tanke på barn osv). Fortsetter dock med minoxedil. Kommer tillbaka till jobbet i början av Juli och bryter ihop/går nästan in i väggen i oktober och blir sjukskriven 1 månad. Får många komplimanger av min flickväns väninna angående mitt hår i november ( ca 4 månader efter avslutat medicinering). Återhämtar mig bra och börjar jobba igjen. Mår bra och håret verkar sitta kvar.



2017 – Mister jobbet för en period (dårligt med uppdrag), mycket grubblande och vissa hade kanske kallat det en lättare deprision. Börjar på allvar checka upp håret igen ( har gjort detta tidigare, men det blir mer maniskt igen). Tycker mig vara ganska säker på att håret börjat trilla av i fronten igen. Får tillbaka jobbet, mår bättre och bättre, hårtankarna består dock.



Nu - (10 mån efter avslutad medicenering) går i funderingarna att börja ta Finasterid igen. Orkar inte gå och tänka på håret mera och det gör ont at se at det glesnar i fronten, långsam process dock och folk verkar inte lägga märket till det. Verkar som nämnt ovan ha flytet att tåla Finasteriden bra. Om jag börjar igen ska jag hur som helst ta några grundliga tester angående testo/östrogen nivåer.



Har många andra funderingar kring bla stresstålighet, om det kan ha varit någon koppling till mitt breakdown avslutatad kur av Finasterid/att jag började från första början? Har som sagt beskylt Finasterid många gånger tidigare på difusa grunder och har vell kommit fram (med några års distans) att det är ganska osanolikt att Finasterid ligger bakom mina spesefika symtom och har börjar resonera kring mera sannolika orsaker. Hur som helst är det svårt att säga, det är trots allt hormoner vi pratar om.



Det jag egentligen är mest orolig över är psyket, vilka inverkan har preparatet på mig? Tar det så lång tid att man inte merker övergången? Har som nämnt ovan inte märkt någon tendens av de vanligaste konkreta bivärkningarna: Låg sexlust/libelo, testikelsmärta och bröstsmärta.



Jäkligt märkligt det där med psyket genrellt, när man medicenrar tenker man på biverkningar och går och grubblar över det, när man slutar går man och grubblar över håret. Kanske bara är jag, men det är precis som om man inte helt kan få vara helt clean från grubblerier/ångest.



För övrigt har jag snackat en del men en polares flickvän som är läkare och dessutom forskare. Hon är ett unikum på medeciner (sjukt minne) hon jämförde Finasterid med p-piller. De allra flesta vet ju att det inte är helt riskfritt (psykiskt/fysiskt) att ta det, men likväl är det få som blir kritiserade/rädda/reflekterar så mycket över att sin tjej/kompis/syster tar det. Det har blivit helt normalisert och det är få som inte tar det och/eller får det utskrivet. Bara en

reflektering, men tankvärt.



Har varit uppfriskande och givande att diskutera med er på forumet tidigare. Hoppas på era inspel och lite hjälp i kampen om hår och finasterid och allt vad det medför, denna gången också.



Beklagar at det blir långt och bitvis ganska utsvävande, men hoppas att ni orkar ta er igenom det.

Harry.k
Posts: 116
Joined: 04 Aug 2011, 00:26

24 Apr 2017, 14:19

Min tanke kring det hela är att jag tycker det är tragiskt att finas fortfarande är totalt förhärskande på marknaden mot håravfall. Men det är ju budskapet man pumpar ut att det minsann är den enda "FDA-approved" medicinen mot håravfall, trots alla biverkningar man kan få. P-piller för män, ja det var rätt bra beskrivet. Trots att vissa kommer undan lindrigare än andra.

Att köra rysk roulette med denna medicin är helt enkelt inte värt det i mina ögon. Vissa får skit efter första pillret, andra efter 5 år. Andra inte alls. Det finns ju en uppsjö med alternativ, som inte ger massa pissiga biverkningar. Ta och kolla upp dom, ex emu oil, pumkin seed oil, grönt te osv.

Skriv inlägg